cbjorklund

de är en mening som ofta är i min hjärna
den bara finns där. och att JUST jag, cornelia björklund
fick cancer, 14 år & cancer.  kan ens liv bli bättre?
visst jag får inte behandling i 2,5 år utan 6 månader för att jag får ny benmärger
men 6 månader är mycke i min ålder man kommer missa massa, i
skolan, kommer inte kunna va med kompisar på samma sätt.
och när man läser andras bloggar att '' idag har jag vart med den &den, blabla''
då tänker jag '' jag skulle också vilja orka med sådär mycke, va med vänner och verkligen ha kul''
men jag orkar ju inte varje dag och mina ben är som två tio ton block & min fot gör ont.
jag skulle ju bli glad om kanske nån av mina vänner kom hit och hälsa på, ni behöver inte känna er tvingade.
men när man säger ''jag finns alltid för dig cornelia & säg till om de är nått  & blabbla'' 
gäller inte de den sociala biten också? de är bara en fråga. förlåt
men jag blir så trött på att höra att alla snackar & tycker synd, men ingen visar nå
jag är fortfarande samma cornelia,( hoppas jag )
och nu behöver ni inte fråga om ni får komma, bara för att jag skrev de här.
kunde ha tänkt på de lite tidigare kanske


'' du är stark cornelia'' du blir frisk'' du klara de här''de är så kul att se dig så glad''
de är fyra meningar jag får höra dagligen.
frisk de vet jag att jag blir, även om jag får gå igenom en tuff tid,och jag vet att jag klara av de här för jag har mina nära & kära som alltid finns där när jag behöver dom, ni vet vilka ni är
och herregud, blir jag fortare frisk om jag sitter deppar &gråter och bara vill försvinna och tänker ''jag blir aldrig frisk?''
nej jag skulle aldrig tro de! nej, istället är jag ju glad och tänker '' jag blir frisk jag vet de!''
och när man ser folk kolla på en när man skrattar och är glad, när man kollar på deras blickar och ansiksuttryck då ser man hur dom tänker '' hur kan hon va glad som har cancer?''.
jag kanske har fel, men de är så jag känner när man får såna där blickar speciellt..